REFLEKTION Med anledningen av FN-dagen reflekterar Annette Lyth, redaktör på Mänsklig Säkerhet, på sina tidigare erfarenheter med arbete på olika FN-organ.
När Kofi Annan blev utnämnd till FNs generalsekreterare 1998 arbetade jag för FNs Högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) i Rwanda. Jag minns fortfarande min chefs syrliga kommentar om hur Kofi Annan lyckats göra karriär i FN systemet under trettio år utan att få några ovänner. Detta var enligt min chef en av anledningarna att han kunde bli utnämnd till generalsekreterare. Jag vet inte om det är sant, men jag har under årens lopp ofta haft anledning att reflektera över denna kommentar. Framför allt när jag bevittnat hur obenägna många i FNs ledning är att ta risker när de ska implementera FNs mandat. Och hur mycket jag än beundrar Kofi Annan och hans insats som generalsekreterare, har det ändå alltid skavt lite att han kunde få den högsta tjänsten inom FN fast han hade underlåtit att agera på ett av världens värsta folkmord.
För även om jag ofta hört ledningen i FN prata om att vi måste våga ta risker och inte vara rädda för att misslyckats, har jag i praktiken sällan sett någon som premierats för att de faktiskt stått upp för FNs värderingar i en situation där det är känsligt eller obekvämt. Istället har jag sett kollegor och vänner som på olika sätt fått problem då de ansetts som obekväma eller bråkiga, och i vissa fall har de pressats att lämna FN helt. Det mest kända exemplet i Sverige är naturligtvis Anders Kompass och hans fall kanske är extremt, men han är långt ifrån ensam. Tvärtom verkar de som inte tar ställning och inte agerar tjäna mer på det än de som försöker att agera i svåra situationer.
I FNs interna rapport om sitt agerande i Sri Lanka under den sista fasen av den väpnade konflikten framkom att ingen i FN:s ledning, vare sig i Sri Lanka eller i högkvarteret i New York, kände något ansvar för den civila befolkningens liv. Detta trots att regeringsstyrkornas attacker mot civilbefolkningen har beskrivits av OHCHR som brott mot mänskligheten. Jag har mött flera av de personer som arbetade i Sri Lanka under denna period. De har beskrivit sin enorma frustration när de försökt påkalla ledningens uppmärksamhet rörande de övergrepp som pågick, men blev bemötta med ointresse eller förnekande. I den interna rapporten konstateras att FNs agerande var ett stort misslyckande där man, stick i stäv mot FNs principer och värderingar, underlät att agera både på tidiga varningar och när situationen eskalerade. Trots detta konstaterande tycks ingen av de som arbetade i ledande positioner i FN under denna period ha lidit någon skada, utan de har gått vidare till liknande eller bättre poster i stort sett obefläckade.
Själv gjorde jag en gång en studie om hur UNICEF arbetar mot de sex grava kränkningarna mot barn i väpnade konflikter (dödande eller lemlästande av barn, rekrytering eller användande av barn som soldater, sexuellt våld mot barn, attacker mot skolor och sjukhus, förhindrande av humanitär assistans till barn och bortförande av barn) som identifierats av FNs säkerhetsråd och som kan föranleda sanktioner. Gemensamt för alla UNICEFs landskontor som ingick i studien var att cheferna kände sig mycket obekväma med arbetet att dokumentera, rapportera och försöka att förhindra de sex grava kräkningarna mot barn. Vissa chefer hävdade till och med att de tyckte att UNICEFs mandat hade ändrats från att handla om samarbete och inkluderande till ett mer dömande och konfronterande istället. Man kan säga att de gick från att vara värdregeringens bästa vän till att behöva ha svåra diskussioner om rättigheter och ansvarsutkrävande. Trots chefernas oro kunde studien inte påvisa ett enda fall då UNICEFs arbete faktiskt hade påverkats negativt genom att arbeta mer aktivt för barns skydd i väpnade konflikter.
På den internationella fredsdagen i år lanserade den svenska regeringen en ny hashtag #nomorenames, vilket hänvisar till listan av historiska platser för massakrer och folkmord. Det deklarerades att FN måste bli bättre på att agera snabbt på tidiga varningar och på att förebygga konflikter. Jag har dock svårt att se hur detta ska ske så länge den arbetskultur som råder i FN innebär att man har mycket mer att förlora på att agera än att vara passiv. Efter Sri Lanka skapades en ny doktrin, Human Rights Up Front, i syfte att åstadkomma en kulturell förändring inom FN-systemet. All personal och FN-enheter skulle utföra sitt arbete med medvetenhet om sitt bredare ansvar för att stödja FN-stadgan och övergripande FN-mandat. Tyvärr visar de senaste händelserna i Myanmar att mycket lite förändrats i FNs arbetskultur sedan dess. FNs högste chef i Myanmar tilläts att vara passiv medan våldet mot Rohingya eskalerade och medarbetare som försökte agera frystes ut.
Men det finns också ljusglimtar och möjligheter vilket gör FN till en av världens absolut mest spännande arbetsplatser. I min sista tjänst för UNDP, som normalt sett är ett av FNs mest riskobenägna organ, lyckades jag förhandla in civilsamhällsorganisationer som samarbetspartners i en handlingsplan mot människohandel mellan de sex regeringarna i Mekongregionen; Kambodja, Kina, Laos, Myanmar, Thailand och Vietnam. Detta var naturligtvis inte lätt i denna tid av minskande utrymme för civilsamhällsorganisationer och det krävdes många svåra diskussioner under de två år av påverkansarbete som ledde fram till den nya handlingsplanen. När planen till slut antogs vid ett ministermöte i Kambodja 2015 fanns civilsamhällsorganisationer inte bara med i handlingsplanen utan presenterade också för första gången sitt arbete inför de närvarande regeringsrepresentanterna. Alla närvarande regeringar, utom Kina som åtminstone inte protesterade, deklarerade sitt stöd. Detta resultat var möjligt eftersom jag hade privilegiet att arbeta under en ledning på UNDP som, även om de själva inte var så riskbenägna, gav mig tillräckligt med utrymme för att tänja på gränserna och att ta risker i mitt arbete. Jag hade dessutom också två progressiva givare (Sverige och Norge) vars stöd gav mig en legitimitet och auktoritet, både gentemot regeringarna jag arbetat med samt inom min egen organisation, som var alldeles nödvändigt för att klara detta arbete.
Min önskan denna FN-dag är att Sverige och andra medlemsstater kommer att bidra till ett mer modigt ledarskap på FN, både i fält och högkvarter, genom att stödja de ledare som är proaktiva och vågar ta risker. Samtidigt måste de ledare som inte står upp för FNs värderingar och grundprinciper hållas ansvariga och inte bara flyta vidare till andra poster inom systemet. Det räcker inte med fina ord och deklarationer i New York, de måste följas upp så att de också implementeras i verkligheten. I denna tid av växande konflikter och minskad respekt för de mänskliga rättigheterna behövs FN mer än någonsin. Vi måste därför höja både våra förväntningar på och vårt stöd till dess arbete.
Annette Lyth
Annette är redaktör på Mänsklig Säkerhet och internationell jurist som har arbetat många år i OSSE och olika FN-organ. Hon kommer senast från UNICEF i Ukraina, men har också jobbat i Rwanda, Kosovo, Nepal och Sydostasien.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
